Succé
Ett ord. Men vad krävs för en succé? Bra planering, bra värd, bra väder, bra boende. Ja visst, men viktigast av allt ett bra humör. Vi ärsex personer i Wetor som ska segla i Vättern. Höga vågor, låga temperaturer och vanvettiga vindar i byarna. Där har ni receptet för att få ihop sex personer en helg i Granvik. Men vi börjar med det viktigaste.
En god värd
Johan Petersson, kärt barn har många namn så och Johan. Denna grabb upplåter sitt och döttrarnas hus till oss trimaranälskare. Han tar oss med in i Norra Vätterns skärgård, han fixar lunch, lagar punka och är med i räddningsbåten. Han är den bästa av alla värdar. Tack Johan, vi kommer gärna tillbaks om vi får.
Låga temperaturer
Japp tok-kallt. Alltså på riktigt. Men vi delade upp de torrdräkter, underställ, slalomsockor och varma vantar mellan oss. I Weta-familjen ska ingen behöva frysa. Sedan hjälper rätt dryck och het bastu till att värma upp oss igen.
Höga vågor
Ostlig vind 12-17 m/s gav tre meters vågor som orsakade både glädje och lite oro. Fart och surf är kul. Men det är också en kappseglares gissel. Hur ska man ta vågorna utan att förlora fart? Det fanns lite att fundera på under VAR 2016.
Välta Weta
en kappsejsning kommer sällan ensam. Arne och Zofie har seglat i åtta säsonger utan kunna träna på att räta upp sin weta Så vad kunde vara bättre än att träna på detta nu. Omgiven av vänner, i torrdräkt, med flytväst, kommradio och räddningsbåt. Det är då man ska prova att vurpa. Synd bara att de kapsejsade samtidigt som Peter. Det gav följebåten lite att tänka på. Mer om detta längre ner.
Racet.
Vem riggar fortast? Erik och Peter. Alla fyra båtarna var riggade inom 17 minuter. Vilket är lite coolt. Erik hjälpte Leif med mastriggning men var ändå snabbast. Sedan följde en Klangahamn – Djäknabadet. Peter vann på målbild men vimsade ihop antalet fönster i tältet i Klangahamn. Sedan kom den stora utmaningen. Djäknasundet. I motvind, motström och mot alla odds. Alla båtar provade men ingen kom igenom. Så då fick man gå runt Ombo öar. En gropig och snabb resa.
Lunch med Johan
Aldrig har kokt korv och en pilsner smakat så gott som i Djäkna brygga. Solen sken och varm mat och starkt kaffe gjorde sitt för frusna själar. Så dags för sista etappen hem till Granvik. Nu hade det blåst upp betydligt och vågorna hade växt till små VW-bussar.
Weta på väg mot Jönköping
Vi har inga bilder från jakten på Peters Weta som rymde. Vi hade händerna fulla med att få upp Peter i Bustern och sedan sätta fart på hans vilt skenande trimaran. När vi nästan var ifatt skicka den ut gennakern så vi fick stå på ordentligt för att komma ifatt. – Gasa min båt blir kaffeved, vrålade Peter till mig. Vi kom ifatt efter lite gasande och funderade på hur vi skulle fånga in rymlingen. Men det behövde vi inte fundera på, Peter hoppade rakt in i Wetan…En flygande smålänning. När vi såg att allt var under kontroll vände vi mot Arne och Zofie som hade vält samtidigt. Vi såg att de kom upp båda två och Arne ropade på kommradion att allt var lugnt så vi kunde hjälpa Peter först. Det är lättare att välta upp en Weta om man är tv. Det var aldrig nån fara eftersom de hade bra utrustning och var vana seglare. Men vi var överens om att aldrig ge sig ut i tufft väder utan torrdräkt, kommradio, flytväst och följebåt. Hur bra båt man än har.
Vi käkade indisk gryta på kvällen efter den lååååånga bastun.
Tack Johan, tack Nedre Sågen i Granvik från alla oss raidare.
Lurre, Arne, Zofie, Erik och Peter
